Världens otur på Machu Picchu...
Av Josse i Sydamerika, 2026-10-31
Efter tre dagars vandring på över 60 km genom snöklädda bergskedjor, en myllrande djungel och en halvt livsfarlig tågräls, var det dags att göra sig redo inför the BIG DAY.
Klockan 07.00 hade vi inträdesbiljetter till Machu Picchu, och när vi till slut kom fram till Aguas Calientes kvällen innan (staden där man tar sig till Machu Picchu ifrån), sprang Conor in på toaletten och spydde. Och spydde...
Det visade sig då att han antagligen hade blivit matförgiftad av en ceviche som jag inte åt, och stackaren fick spendera halva natten på badrumsgolvet. Paniken uppstod när vi båda insåg att han kanske inte skulle klara sig till ruinerna nästa morgon, framför allt eftersom biljetterna är så himla svåra att få tag på...
Klockan 04.00 gick mitt alarm och jag kikade över axeln för att se hur Conor mådde. Han sade att han skulle klara sig! Så vi proppade i honom en massa kex och tog med en stor flaska vatten och sedan traskade vi till busskuren.
Här fick vi vänta i nästan två timmar, och under tiden började det såklart ösregna. Eller "hinka ner", som man säger på engelska, för det är nog den bästa beskrivningen av vädret vi befann oss i.
Till slut kom vi fram till portarna till ett av världens sju underverk. Och så fort vi steg in såg vi....
Ingenting. Vi hade lika gärna kunnat stanna i hotellrummet för dimman och molnen var så täta att de bildade liksom gråa gardiner framför oss där man inte kunde se ett jota. De skymde utsikten TOTALT!
Men vi gav inte upp hoppet. Efter ALLT som vi har gått igenom, tänkte jag... och envis som jag är, stannade vi kvar i inte en, utan fyra timmar, i hoppet om att molnen skulle luckra upp sig och vi skulle få en skymt av ruinerna. Och det fick vi!
Slutet gott, allting gott. Ja nästan iallafall!
Vi fick kanske inte drömvädret eller drömbilderna, men om jag ska vara helt ärlig så var hiken dit värt all möda, oavsett. Och jag tror kanske också att det lärde oss en liten, om än ack så cringe, läxa: det handlar inte om slutdestinationen – utan om resan dit <3
Storia: bloggplattformen med community