Un-titled
Av Regina, 2026-10-31
Ensamheten gör mig skör, jag vårdas i den ljusa bristen vi bär. Varför skulle du lämna mitt kungarike, varför skulle du gå din egen väg in i mörkret?
Ty, ljuset förskjuter sig. Ormar slingrar sig in mellan skåran på min bil. Makten försvinner och rodret tar fart, fram mot något som jag inte riktigt kan se.
Natten bär på en svart börda, men mellan skuggan ser jag något som glimtar i skyn, något jag aldrig sett förut. Kanske är det just det som de handlar om, att inte veta vart du ska eller vart jag är på väg. Att kanske lita på det som är i mörkret. När natten dalar så viskar någon i mitt öra, "det är okej, du är okej, vi är okej."
Marken rör på sig under mina fötter, jag gungar och slits mellan skorna som har tagit mitt ljus. Var de ens mina skor att gå i från första början? Eller satte jag på mig någon annans skor för att se vart jag skulle gå?
Rädslan i mig sa att det var enklast så. Ta skorna så du ser vart du är på väg, bär dom tills dom blir så trånga att du inte kan andas längre. Och mitt där i det djupaste andetaget som nästan känns som det sista, där ska du expandera och tillåta dig att brytas fri. Där hittar du ljuset inom dig.
Storia: bloggplattformen med community