Tacksamhet för livet
Av Elin Murstam, 2026-10-20
Förra veckan förlorade jag en familjemedlem sent på fredag kväll. Något jag egentligen inte tänkte skriva om, samtidigt som jag känner att en bearbetning för mig är ibland att konstatera det som hänt utan att förstora eller förminska.
Jag kunde delvis hitta känslor över ifall man får vara ledsen över de släktingar som man kanske inte hörs med varje dag försvinner. Eller om att ta någon annans sorg. Men samtidigt har jag fina minne som finns kvar från barndomen, ungdomen och vuxen ålder stundvis. I slutet var vi familj och sorgen kom.
Känslor för döden kan vara skrämmande och jobbigt. Men jag har också vuxit upp i ett hem där vi pratar öppet om den, och att den finns där. Kanske var det för att mamma jobbade länge på en begravningsbyrå och jag fick en mer verklig bild av det. Eller så hamnade jag bara i en familj där samtalen inte tystades utan pratades om tidigt för att inte romantisera händelser i livet som alla går igenom.
Med det sagt försöker jag se det fina med de människor som försvinner, hålla kvar i den delen av vad vi hade som glatt, istället för att sjunka i sorgen för hårt. Det kan ge mig en tacksamhet för att jag fick uppleva stunder som hoppade ner i minnesbanken. Ett gemensamt skratt, eller en sommar lunch i en stuga, eller en delad kram.
Och jag har många sånna. Med många som inte längre är vid livet. Men med dem ger också mig lite mer liv att vara tacksam för. Tacksam för det lilla som att andas, kramas, hålla hand, prata, lukta, känna, höra, ja allt egentligen som man annars ser förbi.
Så kanske idag är jag lite sentimental, men ibland behöver livet lite tacksamhet för verkligheten. Och ibland är det skönt att prata om sånt som andra kanske tystar ner❤️
Storia: bloggplattformen med community