Stängt av lite. Öppnar upp mig.
Av Elin Murstam, 2026-11-09
Jag har varit offline ett tag, även om ett tag för mig är sen i onsdag så känns det som en evighet. Även min lilla Fredagshörna uteblev denna vecka. Men jag har verkligen varit i ett litet hål i veckan.
Jag tror verkligen jag är i en förvirrad del av livet. Det känns som att desto närmare examen jag kommer desto mer lost blir jag. Det är nog vetskapen av att inte veta vad som händer efter det. Och det känns lite läskigt. Jag känner mig rädd att jag inte kommer få jobb, stanna kvar inom vården som vikarie, aldrig få chans till något mer. Jag har även sökt många jobb redan, men alla vill ha massa års erfarenhet som jag aldrig kommer få om jag inte får börja. Så det känns lite ovisst och jobbigt.
Också för att jag verkligen vill få ett annat jobb, få sitta på ett kontor och göra något jag inte gjort tidigare. Jag drömmer om att få utmanas och utvecklas, vilket jag tyvärr inte längre gör inom vården, barnomsorg och de tidigare jobb jag gjort. Dem är underbara jobb, att få umgås med människor och hjälpa dem i olika stadier i livet. Men jag får sällan utveckling, och drömmer om att få något mer.
Sen måste jag få öppna upp för ämnet barn. Jag känner att jag inte vågar prata öppet om det samtidigt som det är en stor dröm bild för mig. Jag har så många fina människor runt mig som har barn, ska få barn eller precis fått barn. Jag är så glad för dem, och är så lycklig att få vara del av deras liv. Sen finns det då sidan av mig som skäms över att känna en avundsjuka? Får man kalla det så?
Jag längtar så mycket efter att få egna barn, men är så rädd för att inte kunna få det, och ledsen över att tiden aldrig funkat. Jag har länge haft problem med min menscykel, majoriteten av kvinnorna i min släkt har även haft stora problem med att få barn och det skrämmer mig över mina chanser. Sen är det också tiden, tiden att vänta till efter studierna, tiden att vänta på ett heltidsjobb, det gör mig också rädd.
Anledning att jag inte vågar prata om det, och skäms lite är nog för att jag själv känner att jag inte vet först jag har testat. Och kanske då får jag inte säga något om det. Eller att ta ifrån det positiva med barn, eller glädjen för andra som har eller får barn. Samtidigt som jag tror och hoppas att jag inte är helt ensam om den här känslan❤️
Jag tror nog med alla dessa tankar i mitt huvud så har min ork inte varit så stor. Och därav kanske inte den uppdatering jag velat göra här heller. Jag trivs med att skriva här, läsa allas inlägg, men har inte haft energin eller inspirationen till att skriva. Jag har känt att när jag inte har något att skriva så känns det som att jag inte har något tema för vad jag vill med bloggen. Något som min hjärna ibland säger att alla andra har utom jag. Såklart lyssnar jag inte på min hjärna hela tiden utan låter den få tänka så men försöker att inte ta det fullt så seriöst.
Tack för dig som läst hela inlägget. Jag hoppas att jag får lite energi eller mer inspiration snart till att skriva mer och hitta tillbaka till vad min blogg är❤️
Storia: bloggplattformen med community