När barn blir ett problem i stället för en möjlighet
Av Jennie, 2026-09-11
Jag är väldigt barnkär. Jag har alltid tyckt om att arbeta med barn och att se dem utvecklas. Sedan tonåren har jag varit simlärare, jag har varit gymnastikledare och jag har arbetat med läxhjälp. Jag har gång på gång fått uppleva hur mycket som kan hända när ett barn får rätt stöd, rätt förutsättningar och någon som tror på dem.
Det är nästan lite märkligt att jag inte blev lärare.
Kanske är det också därför jag reagerar så starkt när jag hör hur barn diskuteras i svensk politik.
Jag lyssnade på den senaste partiledardebatten, där svensk skola diskuterades. Och när Jimmie Åkesson pratade om skolans problem var det framför allt en sak som fastnade hos mig.
Han säger:
”Ja men jag tror man måste ändå förstå de strukturella här. Att tar man hit hundratusentals människor från världens alla hörn, där det inte finns någon historisk bakgrund av utbildning eller någon tillstymmelse av att prata svenska i hemmet. Man får då väldigt svårt att tillgodogöra sig utbildningen, som är på svenska, hoppas jag. Det drabbar ju de enskilda såklart, men också de andra eleverna i en klass där resurser tas av dem som inte platsar i klassrummet, helt enkelt.”
Det här är ett uttalande som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.
För vad är det egentligen han säger?
Han beskriver barn med utländsk bakgrund som ett problem för skolan. Som elever som tar resurser från andra elever. Som elever som, med hans egna ord, ”inte platsar i klassrummet”.
Vadå ”inte platsar i klassrummet”? Vad är alternativet? Att vi satsar på de barn som redan har goda förutsättningar och låter de andra klara sig bäst de kan?
Det är barn vi pratar om.
Barn som inte själva har valt vilket land de föddes i. Barn som inte har valt vilket språk deras föräldrar talar hemma. Barn som inte har valt om deras föräldrar är akademiker, undersköterskor, ingenjörer, arbetslösa eller nyanlända.
De har trots olika förutsättningar rätt till en god utbildning. Och de har rätt att förvänta sig att vi vuxna gör vårt bästa för att de ska lyckas.
Om vi vänder på frågan.
Om vissa elever har svårare att tillgodogöra sig undervisningen eftersom de ännu inte behärskar svenska fullt ut – är slutsatsen då att dessa barn tar resurser från andra? Eller är slutsatsen att skolan måste få resurser att möta dem?
Om en elev behöver mer stöd i svenska, ska vi ge eleven mer stöd i svenska.
Om en klass är för stor för att läraren ska kunna se varje barn, borde vi diskutera klasstorlekar och lärartäthet.
Om en skola har många elever med stora stödbehov borde den få resurser som motsvarar behoven.
Och om ett barn kommer till Sverige utan att kunna svenska borde vår första fråga vara: Vad behöver det här barnet för att lyckas?
Inte: Är det här ett barn som platsar i vårt klassrum?
Skolan ska vara platsen där vi utjämnar skillnader.
En riktigt bra skola är inte en skola där alla barn kommer in med samma förutsättningar. Det är en skola som är tillräckligt bra för att hantera att de inte gör det.
Eller?
Storia: bloggplattformen med community