Människans betydelse för varandra
Av Elin Murstam, 2026-10-28
Är vi något utan gruppen? Är vi flockdjur som är behov av kontakt?
Det här är något jag verkligen fått upptäcka på senaste tiden. En nästan lite jobbig insikt i hur ensam man är ibland, och hur jag ena stunden kan längta efter det, men också skrika av galenskap när det blir för mycket ensamhet. Då jag studerar hemifrån, har en sambo som ligger ute på jobb, och många vänner som jobbar dagtid samt har familjeliv, så blir det lite ensamt. Verkligen självvalt också, och noll dålig känsla mot mina kompisar, för vi pratar eller skriver via telefonen varje dag. Så blir det ensamt.
Då jag är en väldigt reflekterande människa, så hamnar jag i funderingen hur det kommer sig att man kan längta så mycket efter ensamhet när man har mycket folk runt sig. Men så fort man är själv för länge, så är det som att kroppen skriker nej? Jag uppskattar verkligen mina närmaste mer, samtidigt som jag önskade att jag hade varit bättre på att hantera vardagarna bättre, och kunnat göra något mer för att kroppen inte ska känna sig nere och ensam.
Mina "normala" dagar ser verkligen ut såhär:
Allt detta sker oftast i ensamhet, förutom katterna runt mig, och dem är verkligen inte bästa sällskapet alltid. Dem älskar att sova, så oftast hör jag inget från dem först vid middagen.
Min lycka sker oftast när jag då och då, en gång i veckan till varannan vecka får ett inbokat pass. Då får jag umgås med kollegor, samtidigt som jag får aktivt göra något. Även om det handlar om omvårdnad, städa ett rum, hantera någons medicin, dela ett skratt, så är det så betydande, då jag får den lilla kontakten.
Jag reflekterar tillbaka till covid-19 och pandemin som skedde, hur många fler fick uppleva detta genom arbetsplatser som stängde ner, utbildningar som faktiskt gick från fysiska till distans. Själv jobbade jag inom vården när den slog till, arbeta heltid och en mängd övertid i brist på personal. Det känns som att mina roller är lite ombytta och jag kan förstå den depression som många fick med sig i dessa tider.
Det är en ensamhet som människan inte är gjord för. Vi är menade att ha kontakt med varandra, se varandra, prata med varandra, sysselsätta oss. När saker blir för ensamt och enformigt tror jag att kroppen hamnar i någon seg dvala, och hjärnan checkar ut lite grann. Eller så kan jag känna, att man är lite fast och inte riktigt levererar eller kommer framåt.
Jag försöker alltid att bättra rutinen, försöka få till mer aktiviteter bland folk, men det är verkligen super svårt när det blir mörkare, kallare, folk blir sjuka, och kvälls aktiviteter lockar inte många. Jag har övervägt att börja gymma igen, få till någon annan aktivitet som tvingar mig att åka iväg, men har verkligen noll tanke på vad mer som finns?
Hur hanterar ni ensamhet? Har ni erfarenhet av distans arbete? Eller är det en personfråga, kanske är det bara min personlighet som kräver både ensamhet men också umgänge?
Storia: bloggplattformen med community