Jantelagen sitter djupare än man tror.
Av Jennie, 2026-07-28
Jag och Andreas lyssnade på Amanda Janssons sommarprat i bilen hem igår. (Vi hade precis lämnat barnen hos farmor några dagar och jag ska erkänna att det känns märkligt tomt här hemma redan. 😭)
Sommarpratet handlade mycket om Jantelagen. Om hur den kan flytta in i ens eget huvud och få en att tvivla på sig själv, även när det egentligen inte finns någon anledning.
Jag tror att många av oss bär på lite av den.
Ska jag verkligen dela med mig av det här? Är det tillräckligt bra? Vem tror jag att jag är? Det finns ju så många som kan det här bättre än jag.
Jag känner igen mig mer än jag skulle vilja erkänna.
Det märkliga är att jag inte tycker det är jobbigt att skriva här. Er känner jag ju inte, och därför påverkar det mig inte särskilt mycket vad ni tycker (missförstå mig inte ❤️).
Men om jag fick veta att grannen läser. Eller någon av barnens kompisars föräldrar. Eller någon jag gick i skolan med. Eller än värre, min närmsta familj. Då hade det plötsligt känts… pinsamt.
Inte för att jag skriver något konstigt. Utan för att en liten röst direkt viskar:
“Inte ska väl du tro att du är något.”
Och det är väl precis det som är Jantelagen.
Amanda beskrev den nästan som en sjukdom man behöver bli frisk från. Jag vet inte om det finns något botemedel, men kanske är det just att fortsätta ändå. Att dela med sig, skapa, skriva och våga ta plats – trots att det känns lite obekvämt.
För varje gång man gör det inser man kanske att det faktiskt inte var så farligt.
Förresten – sommarpratet var otroligt bra. Jag kan verkligen rekommendera det om ni inte redan har lyssnat. 🤍
Storia: bloggplattformen med community