Hemlösheten del 2
Av Anna-Maria Strömberg, 2026-10-05
Jag tror jag avslutade förra inlägget med om att jag hade fått plats på ett hem att bo på, allt för att komma bort från gatan och komma in i värmen. Detta hem låg långt ut på landet. Det gjorde visserligen igen ting för det var ganska så vackert och lugnt där ute. Maken följde med mig ut dit, men jag var allt annat än trevlig. För känslan att av att veta att jag skulle stanna där ute själv i ingemanslandet där jag inte kände någon.
Personalen jag mötte där ute var otroligt trevliga och hälsade välkommen och visade mig till mitt rum. Jag blev tilldelad en egen mugg som jag var tvungen att hålla reda på. En typisk kommunmugg, ni vet dem där blå och gula muggarna från Ikea. Som alla kommuner har. Även sjukhusen tror jag.
Rummet jag blev tilldelat var stort, opersonligt. Luktade hemskt. Det hängde Wunderbaum i taket för att maskera dofterna. Den var en typisk vårdsäng där inne med gummerad madrass. Vilket jag kan förstå för att undvika ifall folk kissar på sig. Lätt att göra rent.
Ett litet bord vid sängen som sett sina bättre tider för typ 20 år sedan. En liten byrå med en tv-apart på. Ett eget litet litet kylskåp stod och brummad. En stor garderob att förvara mina kläder i.
Jag kände hur det vred sig i mage på mig, tårarna brände i ögonvrån. Paniken byggdes upp. Personalen berättade snabbt lite regler och när kantinen var öppen. Sedan lämnade hon oss så att jag kunde anpassa mig till mitt nya liv och mitt rum. Jag började med att bädda sängen. Jag var trött och ville ha den bäddad och klar så fort jag bara kunde för här tänkte jag inte sitta och hålla mig vaken hela kvällen. Jag skulle lägga mig tidigt och sova för att glömma bort vart jag var. Maken sa något och jag bet skallen av honom och bad honom typ att dra. Och han drog. Samma sekund som jag förstod att han åkt så började jag gråta. Jag hörde av mig till min bästa vän och soulsister (hahha) för att få någon att prata med. Till min mamma ville jag inte ringa för att göra henne mer orolig för mig och min situation. Efter att ha pratat med min soulsister ( när jag skriver om henne här så kommer jag kalla henne för det och inte nämna hennes namn. ) så kändes allt så mycket bättre. Inte bra men inte jätte dåligt.
Jag tog mig en varm dusch, den var välbehövlig för jag vet inte när jag duschade sist. Klädde på mig sköna sovkläder och gick och la mig.
Väcktes 22.00 eller om det var 23, kommer inte ihåg, men då kom nattpersonalen och berättade att de hade kommit och vart jag skulle vända mig om jag behövde prata med någon eller ja berätta om jag behövde hjälp med något osv. Kändes tryggt.
Även om det var ett väldigt myskoställe med en samling "märkliga" personer så var det typ knäpptyst nattetid. Det enda man hörde var toalett dörrar som stängdes och rumsdörrar som öppnades och stängdes. Annars var det som sagt knäpptyst. Vilket är helt otroligt för vi var nästan 80 personer som bodde där ute. Eller fler jag vet inte.
Sängen var överraskande skön, varm och mysig. Ja, i jämförelse med att sova i en kall, trång och hård bil så är allt mysigt.
Dagarna avlöste sig med varandra. Jag åt lunch och middag nere i katinen och drack massor av koppar med varm choklad, för rummet var iskallt, för jag kunde inte stänga ena fönstret så för att hålla värmen så drack jag tonvis med choklad som jag hämtade flera gånger om dagen nere i kantinen.
Annars så satt jag på mitt rum, ville inte beblanda mig med dem andra. Endast av den anledningen för att jag inte kan prata danska. Och danskar är lika duktiga på att förstå svenska som vi svenskar är på att förstå danska. Och engelska, ja, det pratar dem typ aldrig här. Inte lika vanligt som i Sverige i alla fall. Så för att inte sitta där som en tom fågelholk och försöka prata med någon så lät jag bli att försöka ens att bekanta mig med mig någon.
Jag grinade uppe på mitt rum flera gånger om dagen. Min mobil hade dött min mobilladdare dog redan innan vi blev vräkta. Och pengar hade jag inga och ingen möjlighet att ta mig in till stan så jag kunde köpa en ny. Så jag kunde inte ringa min son eller min man. Jag hade gratis wifi på rummet och min dator, men att ringa från messenger kunde jag inte för så många internet funktioner var låsta på det wifi:t. Och min son chattade jag ju med varje dag på Snapchat och nu kunde jag inte göra det. Jag skrev till honom på messenger varje dag i hopp om att han skulle se det. Tog ungefär en vecka innan jag fick tag på honom. Jag försöket också få tag på min man men inget fungerade. Fick inte tag på honom på typ en vecka heller. Han hade inga pengar och kunde inte komma ut. Så vi sågs inte på tre veckor.
Så jag var väldigt ensam och isolerade där ute den första tiden. Jag bara sov, förlorade i vikt och mådde allmänt dåligt.
Tills den dagen jag drog mig i kragen och bestämde mig för att: nej nu räcker det. Det hjälper inte att sitta här på rummet och tycka synd om mig själv. Alla här ute sitter i samma båt och alla försöker göra det bästa av situationen! Så ryck upp dig.
Efter det så förändrades livet totalt där ute. Mer om det i ett annat inlägg!
Storia: bloggplattformen med community