Är det något fel på mig?
Av Sunny, 2026-10-05
Vet ni att jag nästan alltid tycker att mitt liv är som absolut bäst och mysigast när jag är själv? Det slog mig nu, när jag hade städat lägenheten, tänt alla mina ljus, satt på min musik och satte mig för att äta middag. Jag tänkte tanken "mysigare än såhär blir det liksom inte". Följt av tanken "nu hade man kanske velat ha någon här?". Följt av "fast, nej faktiskt verkligen inte". Jag trivs bättre här, under min korkek, i min lilla etta, med mig och bara mig själv som sällskap. Jag avslutade min tankegång med "är det något fel på mig?".
Jag tänker tillbaka på mina höjdpunkter i livet och inser att många av mina finaste minnen skapades i ensamhet. Mina bästa ögonblick har varit på konserter jag gått på själv, filmer jag sett på fyrisbiografen en tisdagkväll i september och morgonpromenader jag gått innan alla har vaknat. Eller när jag lagt mig raklång på golvet och lyssnat på Markus Krunegård här hemma. Eller när jag har städat och sen köpt lite snacks och kollat på en serie som ingen annan tycker om. Eller när jag mediterar eller sitter i solen och känner tacksamhet för världen jag får vara i. Det är i de stunderna jag känner mig som mest levande, och de är de stunderna som tillsammans skapar det som är jag. Frågan kvarstår, "´är det något fel på mig?".
Och det handlar inte om att jag är introvert, för det är jag inte. Jag får verkligen energi av andra människor, och jag tror att man till mångt och mycket skapar sig själv i relation till andra. Det handlar inte heller om att jag behöver vara ensam jätteofta eller så, utan problemet, om det nu är ett problem, är att mina bästa stunder är just i ensamhet. Är inte det lite märkligt? Eller hur är det för er? Känner ni att de minnen som skapats med andra människor glänser lite extra fint?
Jag tror att det jag gillar så mycket med att vara själv är att jag inte behöver tänka på situationen utifrån mitt sällskaps upplevelse. Har hon kul? Gillar hon musiken? Är hon för kall eller varm? Är hon trött i fötterna? Hur långt är det kvar tills hon blir hungrig? Vill hon hellre sitta vid fönstret kanske? Vill hon egentligen prata om något annat? Vad pågår inne i hennes huvud egentligen? Alla dessa tankar förskonas jag ju om jag bara har mig själv att hålla reda på.
Jag vet inte, jag har inga svar, men det hade varit fint om någon kanske kände igen sig? Eller, är det något fel på mig?
Ta hand om er
Storia: bloggplattformen med community